plantryck

PLANTRYCK- som konstgrafisk metodLitografi är en plantrycksmetod. Den bygger på att fett och vatten stöter ifrån varandra. I tryckformen finns inga fördjupningar, mekaniska bearbetningar, eller av stark syra bitna linjer, som i en etsning eller träsnitt, utan alla ytor ligger i samma nivå. Tryckformen, som bilden hämtas från när den överförs till pappret, kan vara av kalksten, en särskilt kornerad plåt av zink eller aluminium eller en aluminiumplåt belagd med ett ljuskänsligt skikt. År 1798 uppfann Alois Senefelder (1771-1834) litografien, stentrycket. Ordet kommer från grekiskan lithos som betyder sten och grafein skriva. Han såg att en viss sorts kalksten, som bröts i hans hans hemtrakter, Solnhofen, nära München, med lätthet absorberar fett och vatten. En teckning med fet krita eller fet tusch fastnar på den planslipade stenen. Fuktas stenen med vatten och valsas in med fet tryckfärg fastnar färgen bara i teckningen och inte på de ytor som sugit upp vatten. Pappret läggs direkt på den infärgade stenen och bilden blir spegelvänd när den trycks.Den snabbhet som metoden innebar, i förhållande till tidigare trycktekniker, kom genast att revolutionera såväl konsten som den merkantila grafiken. Francisco Goya blev snart intresserad. Han var en av de första att använda den litografiska tekniken när han gjorde serien Tjurarna i Bordeaux, 1824-25. Dagsaktuella händelser i bild och text kunde tryckas och spridas samma dag i stora upplagor som Honoré Daumiers (1810-1879) politiska karikatyrer eller Henri Toulose-Lautrecs (1864-1901) affischer. Tekniken kom också väl till pass för tryckning av notskift, aktiebrev, etiketter, kartor mm. Men innan den tecknade stenen eller plåten kan tryckas måste den prepareras. Först skyddas teckningen med hartspulver och talk. Sedan behandlas den med en gummilösning tillsatt med en svag ets. I denna kemiska process förstärks de partier i stenen eller plåten som inte ska ta färg utan istället ska kunna hålla en maximal vattenupptagningsförmåga. Efter det tvättas den med vatten och gummeras på nytt utan ets. När gummit torkat tvättas teckningen bort med terpentin och förstärks med asfaltstinktur (kornelin). Det angriper då inte de gummerade partierna utan de förblir skyddade. Den fuktade stenen eller plåten valsas sen in med färg som då bara fastnar där teckningen finns. I de våta partierna stöts färgen bort. Pappret läggs  direkt på stenen eller plåten i litografipressen, som är försedd med en läderskodd bräda, rivare, som under hårt tryck dras över tryckformen och överför bilden spegelvänd till pappret. Offset eller offsetlitografi är en plantrycksmetod där den stora skillnaden är att en gummiduk, spänd över en stor cylinder i tryckpressen, tar upp färgen från tryckformen, som här oftast är av plåt, och sedan avsätter färgen på pappret. Därav namnet offset! Bilden överförs till tryckpappret via ett mellansteg och blir rättvänd som på tryckformen. Även grafik framställd genom offset kallas idag som regel bara för litografi. Motsättningen mellan fett och vatten, som är den grundläggande principen i plantrycket, gäller här också. Vanligt, i offsettekniken, är att teckna eller måla bilden på en kornerad transparent plastfilm. En för varje färg som ska tryckas. Man kan använda litokritor och tusch men också blyerts och färg. Ja, i princip allt som kan utestänga ljus. En slipad film är lätt att hantera och på den kan man radera, sudda, skrapa och prova helt andra arbetssätt än på en litosten.Teckningen på filmen överförs sedan under vakum och med hjälp av ultraviolett ljus till en förpreparerad ljuskänslig aluminiumplåt och framkallas i en basisk lösning innan den placeras i tryckpressen. Plåten har samma egenskaper som stenen. Där emulsionen är kvar, där teckningen skyddat prepareringen från ljuset, kan färgen fastna medan de andra partierna håller vatten. Det finns också i denna metod flera möjligheter till experiment som under- eller överexponering av plåten och genom att använda olika starka lösningar vid plåtframkallningen.En förlaga till det färdiga trycket kan också skapas i datorn med hjälp av t.ex. Photoshop och sen fyrfärgsepareras i CMYK, cyan, magenta, gult och svart. Med bläckstråleskrivarens hjälp skrivs färgerna ut var för sig på transparenta filmer. Därefter överföres de till ljuskänsliga plåtar. Sedan trycks de fyra plåtarna efter varandra i en plantrycksoffsetpress. En digitalt gjord färgbild, överförd till flera plåtar, kan tryckas för hand. Plåt och tryckpapper förses med ett registersystem, hålslås på motsvarande sätt, och med hjälp av små stift passas de samman vid tryckningen. Plåtarna infärgas och trycks i den traditionella litografipressen. Pappret läggs nu direkt mot plåten och bilden blir spegelvänd. Gammal och ny teknik kombineras!Plantrycksmetoden utvecklas nu snabbt. Inom den grafiska tryckbranschen kan tryckplåtar framställas direkt från datorn under namnet CTP, Computer-to-plate. I ett slutet maskinellt system skrivs bilden ut på plåten och färdigställs omedelbart. Hastigheten från förlaga till färdigt tryck ökar väsentligt. Man slipper filmmontage och undviker felaktig framkallning. Med hjälp av ett stokastiskt raster, oregelbundet punktraster, nås också en mycket hög tryckkvalité. Att ta hjälp av tryckindustrin för att framställa plåtar för egen tryckning är fullt möjlig!Nils-Erik Mattsson PLANTRYCK
- som konstgrafisk metod

Litografi är en plantrycksmetod. Den bygger på att fett och vatten stöter ifrån varandra.
I tryckformen finns inga fördjupningar, mekaniska bearbetningar, eller av stark syra bitna linjer, som i en etsning eller träsnitt, utan alla ytor ligger i samma nivå. Tryckformen, som bilden hämtas från när den överförs till pappret, kan vara av kalksten, en särskilt kornerad plåt av zink eller aluminium eller en aluminiumplåt belagd med ett ljuskänsligt skikt.

År 1798 uppfann Alois Senefelder (1771-1834) litografien, stentrycket. Ordet kommer från grekiskan lithos som betyder sten och grafein skriva. Han såg att en viss sorts kalksten, som bröts i hans hans hemtrakter, Solnhofen, nära München, med lätthet absorberar fett och vatten. En teckning med fet krita eller fet tusch fastnar på den planslipade stenen. Fuktas stenen med vatten och valsas in med fet tryckfärg fastnar färgen bara i teckningen och inte på de ytor som sugit upp vatten. Pappret läggs direkt på den infärgade stenen och bilden blir spegelvänd när den trycks.

Den snabbhet som metoden innebar, i förhållande till tidigare trycktekniker, kom genast att revolutionera såväl konsten som den merkantila grafiken. Francisco Goya blev snart intresserad. Han var en av de första att använda den litografiska tekniken när han gjorde serien Tjurarna i Bordeaux, 1824-25. Dagsaktuella händelser i bild och text kunde tryckas och spridas samma dag i stora upplagor som Honoré Daumiers (1810-1879) politiska karikatyrer eller Henri Toulose-Lautrecs (1864-1901) affischer. Tekniken kom också väl till pass för tryckning av notskift, aktiebrev, etiketter, kartor mm.

Men innan den tecknade stenen eller plåten kan tryckas måste den prepareras. Först skyddas teckningen med hartspulver och talk. Sedan behandlas den med en gummilösning tillsatt med en svag ets. I denna kemiska process förstärks de partier i stenen eller plåten som inte ska ta färg utan istället ska kunna hålla en maximal vattenupptagningsförmåga.
Efter det tvättas den med vatten och gummeras på nytt utan ets. När gummit torkat tvättas teckningen bort med terpentin och förstärks med asfaltstinktur (kornelin). Det angriper då inte de gummerade partierna utan de förblir skyddade. Den fuktade stenen eller plåten valsas sen in med färg som då bara fastnar där teckningen finns. I de våta partierna stöts färgen bort. Pappret läggs direkt på stenen eller plåten i litografipressen, som är försedd med en läderskodd bräda, rivare, som under hårt tryck dras över tryckformen och överför bilden spegelvänd till pappret.

Offset eller offsetlitografi är en plantrycksmetod där den stora skillnaden är att en gummiduk, spänd över en stor cylinder i tryckpressen, tar upp färgen från tryckformen, som här oftast är av plåt, och sedan avsätter färgen på pappret. Därav namnet offset! Bilden överförs till tryckpappret via ett mellansteg och blir rättvänd som på tryckformen. Även grafik framställd genom offset kallas idag som regel bara för litografi. Motsättningen mellan fett och vatten, som är den grundläggande principen i plantrycket, gäller här också.

Vanligt, i offsettekniken, är att teckna eller måla bilden på en kornerad transparent plastfilm. En för varje färg som ska tryckas. Man kan använda litokritor och tusch men också blyerts och färg. Ja, i princip allt som kan utestänga ljus. En slipad film är lätt att hantera och på den kan man radera, sudda, skrapa och prova helt andra arbetssätt än på en litosten.
Teckningen på filmen överförs sedan under vakum och med hjälp av ultraviolett ljus till en förpreparerad ljuskänslig aluminiumplåt och framkallas i en basisk lösning innan den placeras i tryckpressen. Plåten har samma egenskaper som stenen. Där emulsionen är kvar, där teckningen skyddat prepareringen från ljuset, kan färgen fastna medan de andra partierna håller vatten. Det finns också i denna metod flera möjligheter till experiment som under- eller överexponering av plåten och genom att använda olika starka lösningar vid plåtframkallningen.

En förlaga till det färdiga trycket kan också skapas i datorn med hjälp av t.ex. Photoshop och sen fyrfärgsepareras i CMYK, cyan, magenta, gult och svart. Med bläckstråleskrivarens hjälp skrivs färgerna ut var för sig på transparenta filmer. Därefter överföres de till ljuskänsliga plåtar. Sedan trycks de fyra plåtarna efter varandra i en plantrycksoffsetpress.

En digitalt gjord färgbild, överförd till flera plåtar, kan tryckas för hand. Plåt och tryckpapper förses med ett registersystem, hålslås på motsvarande sätt, och med hjälp av små stift passas de samman vid tryckningen. Plåtarna infärgas och trycks i den traditionella litografipressen. Pappret läggs nu direkt mot plåten och bilden blir spegelvänd. Gammal och ny teknik kombineras!

Plantrycksmetoden utvecklas nu snabbt. Inom den grafiska tryckbranschen kan tryckplåtar framställas direkt från datorn under namnet CTP, Computer-to-plate. I ett slutet maskinellt system skrivs bilden ut på plåten och färdigställs omedelbart. Hastigheten från förlaga till färdigt tryck ökar väsentligt. Man slipper filmmontage och undviker felaktig framkallning. Med hjälp av ett stokastiskt raster, oregelbundet punktraster, nås också en mycket hög tryckkvalité. Att ta hjälp av tryckindustrin för att framställa plåtar för egen tryckning är fullt möjlig!


Nils-Erik Mattsson